Den vackraste visan på Jorden
är skriven i sägnernas tid
Den ändras väl något i orden
men tonen är ständigt så blid
Den sjunges på ensamma stigen,
i parker och städernas larm
från spelet därute på viken
hörs tonen så smekande varm
Den sjunges som bön och som löfte
när knopparna börja slå ut
Han ber och hon svarar, min gosse
och ler lika skälmskt som förut
Och ungdomen dansar på ängen
till strängarnas eviga brus
De gamle blott minnes refrängen
och nynnar till minnenas ljus