Jag va en fatti bonnedräng I tjänst hos Per på nya äng Dä va ett fasligt slit å släng På åker och på äng För bonn var arg å kärnga snål Å dåli mat å sure kål Dä va dåli mat te alle mål Ja dä va socknas sämsta hål Te hösten ska ja sluta där För ja ska säga som dä är I piga har ja där blitt kär Dä började så här Vi hade satt oss på en dikesren En vacker da när sola sken Å vila våra trötta ben Dä va ja å mi Helen Vi satt på dikesrena grann Mä munn mot munn Å hann i hann Vi satt på dikesrena grann Å såg när vattne rann Så skulle vi gå upp å gå Sen hände sig så illa då I diket föll vi båda två I böljera de blå Å Lena ho ble rektit blöt Å ja feck mej en doktig stöt Å vattnet de ble tjockt som gröt Å Lena låg å flöt Men ja steg opp mä store skam Te Lena räckte ja mi hand Å drogna opp på torre land Å togna i min famn Du ä den bäste kär ja vet Å din ja blir i evighet Du har räddat mig från dödlighet Å själv ja stod å grät Men när vi hade gråtit ut Så torka vi oss på en klut Å kösste sen varann på trut Å sa så här till slut Te frädan vi te prästen gå Å lysningssedel lär vi få Dä kan nog hända dä blir så Att vi blir ett par vi två En pojke fick vi om ett grann Sin mamma likna säkert han Å blir den andre likadan Ä ja en lycklig man Ja resa skall en minnessten Uppå denna dikesren Att här satt Lars mä si Helen Å vila sina ben Mä stora ord så skall dä stå I diket låg vi båda två Där började vår kärlek på Så konstigt allt kan gå