En afton när heden låg stilla och öde
blott dimmorna drevo sitt gäckande spel
Då såg jag ett tåg utav skepnader rörde
sig framåt i tystnad fullkomlig och hel
Så sakta de sågs över heden vandra
de gingo som trötta och sökande barn
de voro förunderligt lika varandra
med kläder som vävts utav spindelvävsgarn
När slutet av heden de äntligen hunnit
där skogen stod mörk, de i töcken försvann,
Vad var det de sökte i dimman, och funnit,
det Eden, där en gång de lystes i bann
Jag stod där helt tyst uti tankar försjunken,
skall upplöst i töcken all vandring förbli?
Men svaret som gavs denna afton på heden
blev en vindil, en susning och allt var förbi.