Den gamla vänskapen består. För 53 år sedan träffades vi på realskolans gård i Åmål, två ensamma och vilsekomna själar som fann varann. Livet har som sig bör varit en berg- och dalbana, vi har skingrats för tider, för att åter mötas, Arne och jag.
Vi, d.v.s. Arne, hans fru Gunilla och jag själv hade beslutat att åka till Svanskog för att besöka några på håll släktingar till Arne. Resan anträddes den 12 september 2007. Vi skulle besöka Inga-Lill Karlsson samt Ester Hammarström, båda avlägsna släktingar till Arne, två släktingar som sammanband honom med Klara i Kåled.
Klara var född i Långserud 1903 men flyttade i unga år med föräldrarna (vid 11 års ålder) till Svanskog och Klockaregården, Kåled.
Klara har under sin levnad blivit känd vida omkring i sydvästra Värmland och Dalsland som bygdepoet och som sådan mycket uppskattad. Nu skulle vi färdas i Klaras fotspår. Dessutom skulle ytterligare en släkting, Stefan Nilsson möta upp i Svanskog.
Både Inga-Lill och Ester hade förstått att uppskatta Klaras skaldekonst och hade postumt givit ut Klaras dikter, som för längesedan var slutsålda. En orsak till vårt besök var, att Arne beslutat att ånyo ge ut Klaras dikter.
Då vi anlände till Inga-Lill förstod vi att det låg mycken värme och engagemang bakom vårt besök, vilket inte desto mindre underströks genom Esters ankomst. Då Stefan anlände kunde ytterligare entusiasm läggas till mötet med släktingar som Arne tidigare aldrig träffat.
Det diskuterades, Inga-Lill visade foton och gamla brev, Ester föreslog en rundtur i bygden och Stefan föreföll konfunderad av all ny information över alla släktingar.
Det blev en spännande resa bakåt i tiden.
Bl. a. besökte vi Klockaregården där Klara levde och verkade. Inga-Lill pekade ut platsen där Klaras aska på hennes önskan
blivit spridd över nejden, en vacker och härlig bild.
Text: Conny Källvik, foto: Arne Jansson
Någon dag efter vår resa nåddes vi av denna finstämda betraktelse från Stefan, där han gör sig till tolk för många släktforskare, spontant känner jag igen mig själv i detta vittnesmål:
Långt borta och nära
Nya människor, aldrig sett dem förr, men lika fullt är vi släkt.På
håll. Via farfars familj. Som jag vet inget om. Jag var sju år då, när
han dog. Han var kanske inte ens född när hans farfar dog.
Husen är borta, både hans och hans farfars. Träden likaså. Vi står
där idag och letar efter stenar i gräset.En skylt som visar att här
stod "Sjön". Ja, huset alltså, farfaderns. "Johannes vid Sjön".Min
farfars farfars hus. Undantaget han fick på ålderns höst. Kanske
bara ett rum.
Men hans eget är borta. Ingen skylt.Där står vi idag. Plötsligt är
man inte bara i avlägsna släktens rum.Man är också i 1800-talet.
Här var det, och det var då, och det var de.
Så nära som nu har jag aldrig varit då.Och inte dem. Och speciellt
inte där. Så avlägset och så nära.
Det är nog sant som man säger, att om man åker riktigt, riktigt
långt bort och letar febrilt efter annat, så kommer man till slut hem
och hittar sig själv.För det är ju inte farfar jag letar.
Utan det är ju mig själv jag söker. Jag letar där och då för att finna
mig här och nu.Och jag har idag anat mig vid horisonten- hoppas
det inte är en hägring...
Stefan Nilsson
Till Stefans Släktsida
Tillbaka till Startsidan