Här är livets sång i skogen
som står hög och rimfrostklädd.
Nyss föll furan stor och mogen
med ett dån mot snöig bädd.
Hästar frusta, bjällror klinga
länkar rassla, allt i munter kör.
Seltyg sträcks, på löddrig bringa
här, är skogens son aktör.
Fylld är luften av kristaller
is i skägg och ögonbryn.
Sågars rasp och träd som faller
sång och rop, gå upp mot skyn.
Från en stockeld flammor stiger
skönt och varmt, i vintrig tid.
Tunga lass på medar glider
bort på väg, i utförslid.
Snart är marken kal och öde
borta är min stolta skog.
Det var länge sen jag hörde
sista bjällrans klang, som slog.