Kan du spela för mej, på din gamla fiol
än en gång som i ungdomens tider
Låt den skratta och gråta och vara frivol
och driv gäck, fast av gikten du lider
En sprittande polska i rasande takt
får pulsen att öka i slagen
En smekande vals har en eggande makt
och snart är du åter i tagen
Låt stråken få löpa och leka dig hän
till den tid då du spela på ängen
Glöm bort all förtret och bliv ung igen
vid en skälvande ton ifrån strängen
Och valkiga handen blir mjuk på nytt
när violinen dig minner om namnen
På blommor du plockat och kammaren prytt
och blommor du hållit i famnen
Men fiolen den snyftar, den kan icke mer
och stråken den faller ur handen
Man kan icke spela vad strängarna ber
då timglaset snart har tömt sanden.