Karl Sandberg, ”Kalle på Dalane”

Barndom och uppväxt

Karl Sandberg föddes 15/12 1883 i Dalarna, Känsbyn, Ånimskog. På ”Västersidan” kom han alltid att heta ”Kalle på Dalane” medan han på ”Östersidan” alltid benämndes Sandberg. Namnet Sandberg är ursprungligen av smedsläkt, Karls farfarsfar var styckhammarsmed vid Bäckefors bruk. Farfadern använde däremot händerna på ett mjukare sätt och blev sockenskräddare i Ånimskog. Fadern fortsatte i samma yrke. Pappan som hette Erik har även uppgivits ha varit skeppare, men tycks bygga på en felskrivning i husförhörslängden. Fadern gick bort då Karl, yngst i en syskonskara av nio barn, var i sitt första levnadsår. Flera av syskonen avled i tidig ålder. Modern, Sofia Magnusdotter stod utfattig med Karl, ytterligare en son och ett antal döttrar. På morssidan finner man att hans morfar var skräddare och att hans mormors far var trädgårdsmästare hos Sahlin på Kristinedal, Fröskog.

Karl Sandberg fick börja hjälpa till tidigt med familjens försörjning, Redan i 10-årsåldern fick han börja arbeta i Salebols gruvor. Hans egen kommentar till detta var: -Å, vad en fick slita. Han var en tid också springpojke åt Zetterberg på Silikafabriken, Annenäset. Ännu 1910 bodde han kvar hos modern i Känsbyn. Hon avled där år 1923.

Han sägs ha varit mycket duktig i skolan, närmast klassens ljus. Men hans betyg är helt normala, varken bättre eller sämre än klasskamraternas. Möjligen kan detta ha en långsökt förklaring. Karls lärare hette Thyberg och blev gift med Anna, kusin till Karl.

Kanske var det inte såg så bra ut att framhålla ”släkten”. Skollärare Thyberg blev far till Anders Thyberg, och på så vis är Sandberg släkt med en av Dalslands mer kända konstnärer. Men Karl Sandberg omges av ytterligare gott sällskap. Han hade en kusin, Fredrika, kallad ”Rika på Kersdaln”. Hon kom att bli farmors mor till den kände TV-reportern Sven Strömberg.

Vad som låg bakom Sandbergs fortsatta öden under de närmast följande åren är osäkert. Han sägs ha flyttat till Skoghall i Värmland. Han lär där även ha spelat med i ett kapell. Men efter ett antal år återvände han till Ånimskog som en förändrad människa. Någon trodde sig veta att han råkat ut för en olycklig kärlek och efter detta var han inte sig själv. Medan andra menar att han alltid varit litet ”egen”.

Mer om hans bakgrund

Mitt eget minne av Sandberg är vagt. De flesta historier om honom kan troligen hänföras till 1940-1950-talet. Sandberg var lång, men gick alltid krokryggig och med böjt huvud. Jag minns att han hade mustascher, som han alltid tvinnade när han talade. Att finna foton av Sandberg har inte varit alldeles lätt. Han hyste stor förskräckelse för allt vad kameror hette. –En sommargäst i Västra Korsbyn hade kamera, den var han ”dörädd” för.

Gunnar Hedén har skrivit att Karl seglade med sin far. Detta är helt felaktigt eftersom fadern avled redan år 1884, då Karl var i sitt första levnadsår. . Det har även påståtts att Karl seglat med sin bror som var skeppare. Men inte heller detta syns stämma. Brodern, som står som arbetare i husförshörslängden, dog då Karl var i 14-årsåldern.

Det utesluter ändå inte att han var till sjöss någon kortare period.

Sandbergs fortsatta liv och leverne

Sandberg tillbringade delar av sitt liv på ålderdomshemmet, efter att tidigare och dessemellan ha vandrat omkring i gårdarna som diverse hjälpreda.

Den allmänna meningen var att Sandberg inte behandlade sin mor på rätt sätt då de bodde tillsammans på Dalarna. Kommunalmännen beslöt att han skulle flyttas till Bräcke ålderdomshem. Efter att han skjutsats till Bräcke åkte man tillbaka till modern för att meddela att allt gått väl. Men då var Sandberg redan hemma igen. Han hade genat tillbaka hem över Ånimmens bräckliga is.

En period under 1940-talet var han bosatt i Västergården som dräng.

Under större delen av 1950-talet bodde han i Lillstugan på Backen, Salebol. Backen kallade han alltid för ”herrgårn”. Småflickorna tyckte det var spännande att hälsa på Sandberg i Lillstugan. Då de tittade in vid ett tillfälle låg han på sängen och var delvis prydd med snöflingor som letat sig in i stugan.

Trots sitt invända sätt var Sandberg inte på något sätt dum, vilket kanske en del personer ansåg. Några kunde också känna sig rädda för honom, men han var i grunden helt oförarglig. Ibland hade han fyllt rockfickorna med potatis, som han gav bort då han blev bjuden på kaffe.

Han kom att bli känd för sin slagfärdighet och sin bitska, ibland litet elaka humor.

Det låg något motsägelsefullt i hans sätt att tala. Repliken var alltid snar, men uttalades ändå långsamt, vilket gav en speciell effekt. Trots sin slagfärdighet kunde han ibland vara missnöjd med sina repliker och han hördes ibland mumla där han gick på vägen: -Det skulle du inte ha sagt Karl, du skulle ha sagt så istället! Ibland gick han och tummade på knivseggen. Det gjorde han säkert inte för att skrämmas, troligen skedde detta som ett ”terapiarbete”under hans funderingar. Där han gick på vägen kunde han ibland föra en konversation med ändrade röstlägen, beroende på vem han ”samtalade” med. På så vis trodde folk att det var flera människor ute på vägen och blev ofta snopna då bara Sandberg syntes.

Han var också ägare av en s.k. dynamolampa. Ljudet från lampan hördes på långt håll, och då visste man att Sandberg var i farten.

Irma Karlsson har berättat att Sandberg ofta besökte Aneberg på den tiden. Om det var riktigt regnigt och ruskväder brukade de säga: -Nu är det Sandbergväder. Oftast dök han då också upp.

En skicklig speleman

Sandberg var mycket musikalisk och spelade fiol. Men han sjöng också gärna. Han och Verner på Håkerud sjöng en gång gemensamt ”Vid Ånimmens strand”, minns Annie Larsson.

Ibland kunde det dröja flera timmar innan han kom igång att spela på fiolen. Till en början kunde han se räddhågad ut, men började knäppa mer och mer och det började ”växa” i händerna.

Vid ett besök i Känsbyn tog han fiolen från väggen, stämde den och spelade med största bravur en Mossbergspolkett från Värmland. En annan låt som han gärna provade var ”Livet i Finnskogarna”.

Maria Magnusson har dragit sig till minnes hur han satt på Hedenbergs veranda och spelade ”Den gamla spinnrocken”.

Vid ett annat tillfälle besökte han Arne på Grannerud. Arne hade bytt till sig en fiol som var inköpt genom Åhlén och Holms postorder och kostade vid tidpunkten 12 kronor. Sandberg fick provspela på den men svor på att det var det sämsta instrument han någonsin provat: -Den är ju alldeles tom.

Sandberg var en ofta sedd gäst hos Daniel Hedenberg i Krusebol. Ibland hade besöken sina speciella skäl. Daniel var något av uppfinnargeni. 1937 fick han patent på ”anordning vid stränginstrument, vilkas strängsvängningar återgivas i högtalare”. Enklare uttryckt var detta föregångaren till elektrisk gitarr och fiol. Naturligtvis hade Daniel byggt en prototyp, vilken Sandberg gärna provade stråken på.

Ett människoöde avslutas

Sina senare år kom Sandberg att tillbringa på Mo ålderdomshem. Då ålderdomshemmet Solsäter i Tösse stod klart 1965 flyttade han dit. I ett reportage i PD är han fotograferad vid inflyttningen och han uttalade då: -Här är bra, nästan för bra. Och hans omdöme visade sig vara rätt. Han klarade inte att vistas i denna miljö någon längre tid. Karl Sandberg slutade sina dagar på Restads sjukhus den 20/2 1966 i sitt 83:e levnadsår. Här följer några rader från begravningsreportaget: ”Karl Sandberg var en särling, men hade ganska träffande meningar om livet, en bohem, som gick sina egna vägar”.

De personliga tillhörigheterna vid hans bortgång bestod av ett defekt armbandsur á 10:-- samt en fickkniv á 2:--. Men hans bankkonton belöpte sig till nästan 11.000:-- kr, en summa som idag motsvarar c:a 100.000 kr.

Nu vilar han under en enkel minnesplatta på Ånimskogs gård. Heder åt den, vem det vara månde, som förärat denne märklige man ett minnesmärke.

Historierna

Av de här återgivna historierna har några tidigare publicerats, men förtjänar att upprepas.

Anmärkningsbart är, att Sandberg sällan duades. Någon enstaka gång tilltalades han Kalle, men för det allra mesta titulerades han Sandberg, vilket visar ett mått av respekt inför hans person och slagfärdighet. Flera av historierna som jag fått höra dem har återgivits i olika varianter, även om poängen varit densamma. –Nej, men så här var det, har man sagt. Därför ber jag om överseende om just Din variant inte är med; poängen missas ändå inte.

På Restads mentalsjukhus

Det är dokumenterat att han en tid var intagen på Restads mentalsjukhus utanför Vänersborg. Därifrån blev han utskriven år 1919. En läkare på Restad kände sig föranlåten att kontakta någon av kommunalpamparna i Ånimskog som ombesörjt att Sandberg hamnat där, med följande utlåtande: -Om ni har fler sådana klipska personer som Karl Sandberg i Ånimskog, kan ni skatta er lyckliga!

Vad fick dom för metern?

Sandberg frågade några gubbar som grävde diken utanför Restad, vad de tjänade.

-15 öre metern, blev svaret.

-Å, sa Sandberg, då har di allt hamnat på fel sida om staketet.

Ryggen blev rak

Han kom en söndag gående till Conrad, som vid den här tiden bodde på ”Änga” i Hult. Sandberg ville gärna ha en sup och Conrad bjöd både på en och två. Efter den andra supen ville Sandberg köpa flaskan. Men han fick ytterligare en hutt. Conrad anmärkte att Sandberg var ovanligt välklädd den här dagen. -Ja, svarade Sandberg, och jag kan allt räta på kulan också. Där stod han lång och ståtlig en stund, rak som en eldgaffel i ryggen, varefter han sa: -Men det är väl lika bra å falla tebaks i det gamla igen!

Kalken i ögat

Pettersson var föreståndare på Bräcke. Då Sandberg en dag hjälpte till med något göromål, råkade han få osläckt kalk i ögat. Det bar iväg med ilfart till Åmål. Doktor Reimar undrade vad som hänt. -Jo, svarade Sandberg, det är så att jag har fått kalk i ögat, och nu vill Pettersson ha den tebaks!

Ladugården brinner

År 1940 brann ladugårdsbyggnaden vid Lilla Bräcke ner. Branden orsakades troligen av gnistbildning från flygelbyggnaden. Då Sandberg betraktade eldens härjningar hördes han säga: -Låt Jerusalem brinna. Han syftade på ett gammalt ordspråk, där fortsättningen lyder: -Det är inte vår stad. Tolkningen av ordspråket är att andras olycka tar man inte så allvarligt. Talesättet bottnar i då Jerusalem förstördes genom brand år 70.

Nya skor

Föreståndare Pettersson hade försett Sandberg med nya kängor. Herman tyckte att Sandberg fått rejäla och bra skodon.

-Nä, di ä inte bra, di ä ju gjorda å ofött apeskinn!

Artighet en dygd

Lilian Nilsson (f. Hedenberg) minns att Sandberg ofta besökte hennes föräldrahem. Vid ett tillfälle, hon var kanske i sju-årsåldern, tog Sandberg fram en strut karameller och sa: -Vell ho ha karameller? Ja har inte tatt i dom.

Mindre artigt

Ibland flög den lede i Sandberg och han tyckte det var roligt att ställa till det. Det hade varit tröskning på Västersidan, maten hade ätits och nu var man framme vid kaffet. Plötsligt började Sandberg gräva i sockerskålen, varefter han luktade på fingrarna. Proceduren upprepades, varefter han undslapp sig: -Ja var på ”huset” förut och jag tror bestämt att jag slant!

Att köra dynga

Sandberg hade kört ut dynga med hästen på förmiddagen. Men så kom ändrade besked. Fru Pettersson behövde skjuts. Sandberg gick fram till hästen och sa: -Ja, du Bella, vi får allt köra skit i eftermidda mä!

Att inte köra dynga

Fru Lundell cyklade till Stora Kilane för att handla. Då hon kom till Hagane kunde hon se Sandberg ligga under en ek och läsa Göteborgs-Posten. Då hon återvände hem låg han fortfarande kvar, men ropade: -Såg ho vad di gjorde på Backen? –Jo, de körde dynga. –Det är bra, det kan di fortsätta mä. När hon så passerade Backen blev hon tillfrågad av Nikolausson om hon sett till Kalle. Då hon informerat Nikolausson sa han: -Jo, det kan jag tro, för han hade lovat att köra dynga idag.

En något längre vandring

Det var inte så ofta som Sandberg berättade som sitt tidigare liv. Men han kunde ibland öppna sitt hjärta för Arne på Grannerud, som var en ivrig lyssnare. Vilket år Sandberg gått på luffen i Skåne framgår inte, men följande utspelades.

Skåningarna var inget gästfritt folk, de var snåla och ogina och det var svårt att kunna få logi. Men en kväll kom Sandberg till en gård och såg där en stor obebodd hundkoja. Där kröp Sandberg in och somnade gott på golvhalmen, så gott att han försov sig. Han hade tänkt lämna ”hotellet” innan gårdsfolket vaknade. Då han kravlade ut genom gluggen kom en piga över gårdsplanen, bärande på ett par spannar mjölk. Hon skrek till i förskräckelse då hon fick se mannen med huvudet fullt av halm komma ut ur öppningen och tappade de båda mjölkhinkarna. Detta kunde Sandberg skratta gott åt som minnesvärd händelse.

Tordön

Vid något tillfälle frågade någon Sandberg om han var rädd när åskan gick. –Nä, inte när hå går, det är värre när ho kommer!

Annat oväder på gång

Han hade tagit sig en ledig stund för att hälsa på Johan. Som han satt vid köksbordet fick han se föreståndare Petterssons fosterdotter Britta komma gående för att hälsa på Svea, Johans dotter. Detta var inte bra. Hon kunde ju tala om för Pettersson vad han sysslade med. Sandberg reste sig: -Ja får gå hem. Det tycks nalkas ett oväder från Brittiska öarna som drar emot Svealand!

Ytterligare dåligt väder

Sandberg tyckte inte om att vara med i höbärgningen. Detta var hos Nikolausson på Backen. Det fanns regnmätare där. På natten gick Sandberg ut och och tömde blåsan. Då man skulle börja höbärgningen på förmiddagen gick Sandberg till regnmätaren och tittade: -Det kan inte bli nån hökörning idag, så som det har regnat inatt.

Intresse för ringar och klockor

Han var också känd för sin förkärlek till ringar och klockor och gjorde gärna bytesaffärer. Han drog sig inte för att göra affärer med zigenarna då de var på genomresa.

En gång var han mycket belåten med en affär han gjort med Conrad: -Å, sjuttan dj-r, jag bytte klocka med Konradis och lura till mig den fina Sidunan.

Sämre var det då Roland Ekeroth träffade Sandberg, som visade upp en vacker klackring. Roland tog på ringen på fingret och låtsades att den inte gick att ta av.

Då blev Sandberg förargad och utbrast: -Va f-n skulle han ta på den ringen för!

Det hände att Sandberg ibland besökte Vendel Skåån. Skåån hade en klocka utformad som en häst. Den blev Sandberg mycket förtjust i och försökte utan framgång att köpa den. Då bytte han taktik och besökte fru Skåån mitt på dagen:

-Är han hemma tro? Vilket han givetvis inte var. Efter en stunds väntan kom det så: Va ska ho ha för hästen? Men han lyckades aldrig komma i ägo av den åtråvärda klockan.

Fingerfärdighet

Henry Johansson minns en fingerkonst som Sandberg lärde honom. Man spretar ut med tummen och lillfingret, samtidigt som man för ringfingrets och pekfingrets toppar mot varann. Nu återstår att föra ringfingret upp och ner mellan pek- och långfingret utan att någon av de övriga fingrarna rörs. Försök får ni se, det är inte enkelt, men Sandberg klarade det och så småningom även Henry efter lång träning.

Bibelsprängd

Han kunde sin bibel. Då han kom på besök till en stuga, satt de båda kvinnorna och malde kaffe. Sandberg började genast citera: -Två kvinnor skola mala på samma kvarn. En skall tagas upp och en skall tagas ner. Så mumlade han för sig själv: -Jag undrar vem av dem som kommer att bli kvar?

Att undkomma sin husbonde

En afton efter avslutat arbete i Backen vandrade Sandberg till Känsbyn på besök. Då han kom in i huset fick han till sin förvåning se att hans husbonde Nikolausson satt i köket. Sandberg fann sig snabbt, gömde ansiktet med ena handen och citerade från bibeln: -Herre, vart ska jag fly för Ditt ansikte?

Göteborgs-Posten

Han hade för vana att köpa Göteborgs-Posten hos Fremling. Men just den här dagen var tidningen slutsåld. Men K. J. Fremling sa: -Men Sandberg kan ju få låna min tidning,

-Nä, då är ho ju redan läst!

Då Sandberg bodde på Backen kunde han heller inte undvara GP. Innan han hunnit hem från affären i Kilane för att läsa tidningen, utnyttjade han den för sina teatraliska gester. På sommaren kunde Maj gå omkring i trädgården i shorts. Då skyggade han alltid med tidningen för ansiktet när han passerade.

Göteborgs-Posten än en gång

Sandberg gjorde sig en extra inkomst om söndagarna. Då promenerade han till järnvägsstationen, köpte GP av försäljaren på tåget, betalade 25 öre för tidningen. På hemvägen läste han tidningen noga, när han gick vägen över Hillebol. När han kom till Daniel Hedenberg i Krusebol, kunde han sälja tidningen för 50 öre. Daniel som var sysselsatt i verkstaden sa till att gå in till hustrun Lisa med tidningen, så får Sandberg kaffe också. Lisa hejdade honom då kaffet var urdrucket: -Sandberg ska ju ha betalt för tidningen också. Han fick ytterligare en 50-öring och tackade, men log ett försmädligt leende i dörren. Den förvånade Lisa fick senare förklaringen av Daniel.

Malmåderns sträckning

Daniel i Krusebol fick ibland besök av Sandberg. Daniel var intresserad av geologi och berättade för Sandberg att det gick en malmåder över Ånimmen. Sandberg mumlade misstroget om detta kunde vara möjligt. Men Daniel vidhöll sitt riktiga i påståendet. -Det finns det belägg för, menade Daniel. -Det kan inte vara så att ho går under Ånimmen, undrade Sandberg.

Att gå över skogen

En liknande historia finns från den tid då Sandberg bodde på Västergården. När han kom till Fremligs affär undrade expediten: -Har Sandberg gått hit över skogen? –Nä, jag gick allt unner´n.

Att gå mitt i vägen

Sandberg kom gående mitt i vägen. En mötande dam påpekade: -Han Sandberg ska inte gå mitt i vägen. –Får ho inte plats, undrade Sandberg.

Kallt huvud

En vinterdag kom han till Daniels fru Lisa och beklagade sig över att det var så förjordat kallt; han frös så förskräckligt om huvudet. Lisa var en snäll människa. Hon gav honom en varm yllemössa. Men då sa Sandberg: -Det var inte det huvet jag mena!

Fint sällskap

Siv i Krusebol var på väg till affären med en kamrat. Sandberg råkade hinna ikapp flickorna på vägen: -Vell di ha fint sällskap? undrade han. Nej, det ville de inte och satte näsorna i vädret. -Vänta då, slår vi följe, svarade Sandberg.

Efterlysning

Assar och Johan Hedenberg beslöt att skämta med Sandberg då han var på besök.

Någon gång lyckades det att driva med honom. Pojkarna kopplade en mikrofon till radion och gömde sig med mikrofonen i en garderob. De började fejka en radioutsändning, där Sandberg efterlystes av föreståndare Pettersson: -Den efterlyste var vid försvinnandet iförd... osv. Sandberg började göra stora ögon. Då efterlysningen var avslutad utbrast han: -Nu tror jag att Pettersson har blivit riktigt stollig!

Epilog till efterlysningen

Karl i Resbyn hade fått hört talas om historien om efterlysningen. Karl körde en välta uppåt Johan, då Sandberg gick på vägen och täljde på en träpinne.

-Jaså, Sandberg har kommit tillrätta, ångrar Sandberg inte att han rymde? Sandberg vandrade tigande sitt täljande.

-Jag hörde att Pettersson efterlyst Sandberg på radion? Inget svar.

-Och utseendet beskrivs väldigt noga? Men då tände Sandberg till:

-Om jag såge ut som Karl i Resbyn och Pettersson på Bräcke som dom gör invärtes så skulle jag behöva ångra en hel del.

Kärleken till kaffet

Sandberg var mycket förtjust i kaffe. Han drack gärna då han blev bjuden. Det kunde ibland vara svårt att ropa in Sandberg på mat, men om det annonserades kaffe kom han ”så det rök om det”. Men sällan eller aldrig bjöd han själv. Enligt Bertil på Backen lär hans bror Herbert ha varit den ende som någonsin bjöds på kaffe i Lillstugan.

Vid sina vandringar i stugorna blev han förstås ofta trakterad. Vid ett tillfälle undrade frun i huset om han inte ville ha påtår. -Nja, nää, det kan allt få stå och dra en stund till.

En annan gång besökte han Grannerud och blev tillfrågad av frun i huset: -Vill han ha kaffe, Sandberg?

-Ja, bju mig så får vi se.

Vid ytterligare ett tillfälle högg han ved hos en kvinna. Som vanligt skulle Sandberg ha sitt kaffe. Men det var dåligt med kaffebröd den hör gången. Hon hällde de sista kakorna på ett fat, varvid en del smulor följde med. Efter en stund hörde hon Sandberg börja mumla något och undrade: -Smakade inte kaffet bra? Jodå kaffet var nog bra. –Men det är väl inte så att ja setter å äter opp hönematen för na’?

”Meli” bjöd på mat, men hur?

”Meli” stod för maten, men som vanligt var det svårt att få Sandberg till matbordet. Maten började så småningom kallna och ”Meli” ställde undan måltidsresterna vid diskbänken. Men då passade det helt plötsligt. Sandberg gick bort till bänken och började äta, medan han mumlade: - Konstigt ställe; här får en äta ve deskebänken!

Emmy mötte Sandberg på vägen

Det var ushelt vårvinterväder med slask. Emmy Andersson mötte Kalle på vägen och tyckte sig behöva säga några ord vid mötet: -Det är dåligt före idag.

Sandberg var snar i repliken: -Det är inte nåt bättre efter heller!

Den förlorade hönan

Till historien hör att Sandberg alltid hade haft ett gott öga till Emmy.

Skräddare-Ernst och Emmy hade hjälp av Kalle att gräva diken. När det blev matdags ropade Emmy till Kalle att komma och äta. Men ingenting hände, han fortsatte att gräva. Samma procedur upprepades utan resultat.. –Kom nu, Kalle, jag har höna.

-Jag vet det , svarade Kalle, men den har Skräddarn redan tagit för mig!

Brutet nyckelben

Sandberg arbetade en tid som dräng på en gård söder om Mellerud. Han råkade cykla omkull.och bröt samtidigt nyckelbenet. Av den orsaken var han på läkarbesök. Pigan i granngården hade råkat i olyckliga omständigheter och satt också hon i väntrummet. -Hur står det till med Sandberg och nyckelbenet, undrade pigan.

-Å, det är ingen större fara, men det är väl värre med dig, för det var väl nåt med nyckelhålet hos dig?

Snoddasfantast

Kalle var en stor beundrare av Snoddas. Då han fick veta att Snoddas skulle uppträda på Furuhäll i Åmål, lånade han en cykel och åkte in till Åmål. Det finns två förklaringar till den fortsatta historien. Dels ville Sandberg inte betala inträde, och dels vantrivdes han i större folksamlingar. Han lyckades låna en stege av någon bekant i Åmål, klättrade upp i en hög tall utanför folkparken. Matsäck hade han med sig. Där satt han och fick ett gott intryck över föreställningen. Smörgåsarna gick åt och han klättrade inte ner förrän publiken lämnat parken. Senare på kvällen kunde folket i Kragsbyn höra hur Kalle för full hals sjöng ”haderian hadera” då han cyklade hem.

Nyinköpt märr

En mycket vacker märr hade inhandlats, om det nu var till Lilleskog eller Västergården. Då Selin mötte Sandberg undrade han om Sandberg inte var glad över att köra en så vacker häst. –Nä, jag har inte kört na, men jag är gla ändå, för jag fick stänga stalldörr efterna.

Lillstugan i Backen, Salebol

Under några år bodde Sandberg i Lillstugan på Backen. Nils Lundells far kom en gång och hälsade på. Han märkte då en massa konstiga hål i taket och frågade Sandberg vad detta var för något. Jo, han hade kommit över en luftpistol. Med den hade han legat och roat sig. Han sköt prick på kvistmärkena i brädfodringen. Vid ett annat tillfälle hade Sandberg satt upp tavlan på dassdörren och började skjuta hej vilt. Då skjutandet efter ett tag upphörde, kom pigan Klara Ottosson vettskrämd ut genom dörren. Det kunde ha gått illa om skotten smitit emellan dörrspjälorna.

Inköp av kostym

Man var snäll emot Sandberg på Backen. En kostym hade inhandlats åt honom. Detta var en söndag och Sandberg stod och högg ved. Kyrkoherde Sixten Norström skulle komma på besök. Nikolausson tyckte att Sandberg kunde visa sig i den nya kostymen.

-Är det inte lättvindigare att di visar kostymen där den ligger i kartongen? svarade Sandberg

Arvet efter systrarna

Han hade två systrar i Vänersborg som båda gick bort med kort mellanrum. Sandberg skulle få ärva c:a 3000 kronor, men man höll inne pengarna för honom, men kunde ge honom några kronor då och då. Sandberg kommenterade gärna det skedda: -Ja hade två systrar i Vänersborg å di dö, men ordföranden för fattigvårdsstyrelsen och föreståndare Pettersson feck ärva dom.

Var ligger Henriksholm

Andersson var spekulant på Henriksholm och besökte för första gången Ånimskog. Då han steg av tåget fick han syn på Gustav på Bräcke och undrade hur man kommer till Henriksholm. Gustav hade aldrig sett Andersson förr, men hötte med käppen och utlät sig: -Far åt h-e din fördärvade fröskogpåke, tror du inte att jag känner igen dig! Ordet påke kan närmast översättas med dumbom eller stolle. Den förbluffade Andersson fortsatte vandringen och mötte Sandberg i backen. -Hur ska jag gå för att komma till Henriksholm? undrade Andersson.

-Gå dit näsan pekar, svarade Sandberg. Nu råkade näsan peka åt Hermanssons i det allra första. Där kom Andersson in och undrade: Detta kunde ju inte vara Henriksholm. Nej, detta var Lilla Mossen. –Bor det bara idioter här i Ånimskog? undrade Andersson. Men Sandberg hade säkert roligt åt det hela.

Låg Ånimmen?

Andersson residerade nu på Henriksholm. Han kom med tåget från Uddevalla och Sandberg var också vid stationen för att som vanligt köpa sin tidning.

Detta var i december månad. Andersson frågade: -Ligger Ånimmen?

Ja, det gör han väl, för stog han opp skulle han syns ända hit!

Gäddans lek

Henry i Anolfsbyn hade sällskap med Maj. Efter att ha funderat över denna relation konstaterade Sandberg: -Det finns en likhet mellan gäddan och Henry i Anolfsbyn.

-Vad skulle det vara?

-Jo, bägge leker de mitt emellan maj!

På den tiden sa man farbror

Pappa Hildor var till sjöss och gräset växte. Maj var tvungen att försöka hacka med lien. Sandberg råkade komma förbi: -Biter det? undrade han. Nej, Maj hade inte något bättre handlag med redskapet. Sandberg förklarade att han lovat Hildor slå gräset och det skulle han också göra. –Tack snälla farbror Karl, sa Maj.

-Inte vesste jag att Hildor var min bror, skrockade han tillbaka.

Självironi

Det hände att Sandberg fick i uppdrag att leverera tuppar till Björkebäcks pensionat. Leveransen skedde sjövägen. Albert Blixt hörde vid ett tillfälle Sandberg komma roendes under det han samtalade med sig själv: Kommer du ihåg vad di skulle ha för tuppane du, har du skrivit upp det i järnkontoret, din arme j-l?

Dåligt försäkrad

Erik Berger skulle transportera ett tröskverk med lastbilen till Västersidan. Då han skulle köra hem igen räckte vändplanen inte till och han skar ner i diket. Under tiden hann Sandberg passera. Men Berger var snart uppe med bilen och kom strax ifatt Sandberg. Berger frågade om han ville åka med och fick genast till svar: -Nä, jag är varken drulleförsäkrad eller livförsäkrad!

På hemmet i Mo

Samtidigt med Sandberg bodde en kvinna som inte behöver nämnas vid namn. Men hon har själv berättat om episoden. Hon var något av religiös och Sandberg tog till ett av sina grovkorniga skämt. Som hon stod där och samtalade med några andra kom Sandberg fram till henne, överlämnade två kronor och sa: -Här har ho för senaste samlaget.

Gunnar Hedén hade en hel del att göra med Sandberg. Hedén besökte Sandberg då han fått flytta till Mo ålderdomshem: -Här har ni det allt förskräckligt bra, tyckte Hedén.

-Flytta hit då, vetja, blev Sandbergs svar.

Intelligent men inte lika praktisk

Sandberg var mycket duktig i skolan, likaså när han senare gick och läste. Men det kunde han själv också framhålla. Han hade en skolkamrat som hette Johan Nilsson.

Denne blev en mångsysslare och arbetade bl.a. som murare, fjärdingsman och slaktare. Sandberg filosoferade: -Jag var allt intelligentare än Johan i skolan men i det praktiska blev han värre än mig. Han blev ju till och med skarprättare, med hänsyftning på slaktaryrket.

Stående matkommentar

Han tillbringade som sagt en del av sitt liv på fattighuset; d.v.s. Bräcke. Här var allsköns människor inhysta från samhällets skuggsida, gamla utblottade personer, efterblivna, sinnessjuka och krymplingar. Sandberg hade sin stående kommentar om maten, under det han tvinnade mustaschen: -Å denne sure vällinga, å denne salte silla.

Fru Pettersson

Sandberg låg och rensade i rovlandet. Ibland kunde fru Pettersson, föreståndarinna på Bräcke, överraska med kaffekannan i hand. Fru Pettersonska vara ganska omfångsrik, Sandberg började tvinna mustaschen och sa när hon närmade sig:

-Jaså, de blir fläsk till kaffet i da mä.

Finare än de andra

Sandberg trivdes inte på Bräcke och absolut inte med de övriga intagna på hemmet.

Detta är väl känt. Men trots detta har han förnedrats även in i döden, genom att bli begravd bredvid Post-Gustav, den han tyckte mest illa om.

Sandberg lämnade inte frivilligt ifrån sig smutstvätten till personalen på Bräcke: -Di ska inte hamna i dyngekvarna.

Dr Reimar på besök

Pettersson skulle skämta med Sandberg. När dr Reimar närmade sig sa han: _Här kommer en slåttermaskinsförsäljare, nu ska det bli affärer. Sandberg kände mycket väl igen Reimar, men beslöt att spela dum. Reimar frågade Sandberg vilket år han var född. –De skriver jag inte under näsa på nån provryttare, blev svaret.

-Men känner Sandberg inte igen mig, det ju doktor Reimar.

-Å, det förändrar saken, gå då in och snyt käringa som ligger därinne. Underförstått: -Mer duger du inte till!

Ett annat läkarbesök

Tyvärr minns berätterskan inte vad den här läkaren hette. Han skulle emellertid besöka Nikolausson på Backen. Sandberg stod som så många gånger förr i vedskjulet och högg ved. Doktorn som inte visste var han befann sig gick till vedboden och frågade: -Bor Nikolausson här? –Nä, svarade Sandberg, -mig veterligt har han aldrig satt sin fot i denne boa!

Gris och polis

Sandberg var på väg till kvarnen i Kärrkil. Några barn i Årbol fick åka med en bit i hästkärran. Han passade då på att berätta en händelse för barnen. En person hade blivit efterlyst av polisen. Sandberg hade en gris med sig på kärran. Han blev stoppad av polisen som undrade om Sandberg sett något, vilket han ju inte hade. Strax före mötet hade Sandberg knutit ett huckle över grisens huvud. Polismannen skulle då ha vänt sig till den huckleförsedda och undrat: -Och söta mor har inte sett något hon heller?

Ingen vet var haren har sin gång

Nikolausson hade hört talas om att Sandberg skulle ha en syster i Vänersborg. Då Nikolausson tillsammans med en bekant för ovanlighetens skull besökte Vänersborg, beslöt de att hälsa på systern och lyckades också att hitta adressen. Då dörren försiktigt öppnades, sade Nikolausson att de kom med hälsningar från brodern i Dalsland. –Jaså, han var allt här i förrgår.

Pastorn får svar på tal

Sandberg var nere i Salebol en söndag och hälsade på. Som han satt där i köket och resonerade fick han se missionspastorn komma gående. Sandberg kom hastigt på att han skulle ut i vedskjulet och hugga ved. Då pastorn suttit en stund hörde han yxhuggen och undrade vem det är som missbrukar vilodagen. Varpå han gick ut till vedboden, tittade uppfordrande på Kalle Sandberg och sa: -Hugger Sandberg ved på söndagen. -Nä, triumferade Sandberg, jag hugger allt på vekubben!

Grova vedkubbar

Herman brukade såga veden, men klöv den inte. Det fick hans duktiga döttrar ta hand om. Hur duktiga flickorna ärn var, blev det en del besvärliga kubbar över. Då Sandberg vid ett tillfälle kom och undrade över arbete, han behövde lite pengar. Man hänvisade då honom till den okluvna veden. Så som Sandberg svor den gången hade man aldrig hör tidigare, med tillägget: - Det var den värste ve´n jag har vart med om i detta häradet.

Portmonnän

Sandberg hade köpt en liten näpen portmonnä till Irma. Modern tyckte att det var onödigt med en så fin present till flickebarnet. -Jo. men ho är ju liksom mi lella fästemö.

Besk medicin

Han var sjuk och förkyld, de hade smittat homom på Bräcke. Men ”Meli” visste bot. Hon hade anticepticm. Det kan närmast liknas vid vademecum. Vätskan dränktes in i ett par sockerbitar, som man skulle suga på. Det blev för mycket flytande kvar i matskeden och Sandberg tog alltsammans på en gång, tillsammans med de båda sockerbitarna. Ansiktet förvreds till ett russin. Han dök på dörren och utbrast: -Aldrig mer ska ho få i mig sån drit!

På Västergården

Han kom inte alltid överens med folket på Västergården och framförallt inte med döttrarna, vilka han kallade ”prinsessorna”. Fridolf Selin kom i samspråk med Sandberg, som beklagade sig över att få ha slitit ont den här dagen. Selin undrade vad som hänt. –Jo, sa Sandberg, jag har fått bure vatten hele dan, för prinsessera ska bada.

Kalas på Backen

Det hade varit kalas på Backen. Kalle hade ont av det, eftersom han inte blivit inviterad. Då han kom till affären i Stora Kilane kommenterade han det hela: -Di ä inte bra i magen, ostrona va vesst inte bra. På Backen visste man knappt vad ostron var över huvud taget. Det var Sandbergs hämnd att beskriva kalaset, som han själv inte fick delta i.

Gengastider

Erik Berger körde mjölkbilen. Detta var under andra världskriget och bilen drevs med gengas. Ibland liftade Sandberg med in till Åmål på söndagarna för att få sig ett par öl. På hemvägen (det var sommar) tyckte Sandberg om att sitta på flaket. Men för att sitta riktigt bekvämt måste han stuva om gengasveden som låg emot hytten, samtidigt som han svor: -Ve och förbannelse, ve och förbannelse.

Att känna folk

Maj på Kasa var på sjukstugan i Åmål då Sandberg blev intagen där. Maj frågade: -Sandberg känner väl igen mig?

-Jo, men jag känner na’ inte för nåt gott.

Tage hantverkare

Snickaren Tage var ibland på Backen och utförde sina arbeten. Sandberg vitsade: Du har arbete Tage och jag har ingenting tage´.

Ovänskap med Ekerotharna

Det var 50-årskalas hos Ekeroths, men Sandberg blev inte bjuden. Någon såg Sandberg gå åt med yxa och såg i skymningen. Plötsligt slocknade ljuset på kalaset.

Då Sandberg återvände från skogen sa han: Nu kan di setta där, di svarte dj-ne.

Förtjust i kortspel

Han var omåttligt förtjust i att spela kort. Men det hände ofta att han kom i penningknipa. Då måste något annat läggas i potten. Det löste han genom att begära en ny omgång underkläder från ålderdomshemmet, vilka han kunde satsa i potten. Men då detta skedde alltför ofta och då aldrig några smutsiga kläder kom in till tvätt blev han med tiden avslöjad.

Muntasch

Någon tyckte Sandberg hade en yvig mustasch varpå Sandberg replikerade:
-Det heter inte mustasch, muntasch ska det heta.
???
Jo för se, mustaschen den setter allt på kvinnfolk den å en bete längre ner!

Lista på urkunder och uppgiftslämnare.

© Conny Källvik