Jag bodde vid brusande forsen en gång
och stämde min fela till kvarnhjulets sång.
Mitt spel var en lockande spröd melodi
en sagornas fängslande forsfantasi.
Så tystnade kvarnen och ensamt det blev,
jag rolös och vilsen längs stränderna drev.
När larmande åkdon mig skrämde från bron
då tog jag min fela och lämna min tron.
Jag flydde från forsen och larmande bro,
att söka en fors och få spela i ro.
Men stilla flöt älven och forsbädd låg tom
och därför tillbaka till Strömbron jag kom.
Nu står jag på torget med felan i hand
och skulle väl spela i skymning ibland.
Men löfte jag givit åt Forsguden sträng
att aldrig vid torgen jag rör vid en sträng.