Hyllning till gäddans lever - en bortglömd sed

Auktionsfynd
Det går fortfarande att göra fynd på auktioner. Det hände mig förra våren (1999), platsen var
Fengersfors i Dalsland. En liten oansenlig inbunden bok i västficksformat blev min för 100:-- kronor.
Tryckåret är 1758 och författaren anonym. Bokens titel lyder: "Moralisk och Satyrisk Rim=Bok,
Nyttig wid Jädd=Lefwers och Mös Gröts ätande, samt Tomte=god=Lyckas Och Andre Skålars
drickande".
Bokens innehåll ryms på 60 sidor i tre avsnitt, varav de två senare är av försumbart slag. Första delen
är en hyllning till gäddans lever och uppgår till c:a 75 olika rim.

Smalt ämne - liten upplaga
Man måste utgå ifrån att boken getts ut i en mycket begränsad upplaga. Tryckorten är Stockholm.
Ändå har ett exemplar hamnat i en värmlännings hand. På pärmens insida står skrivet med bläck:
"Dena Moraliska och Satyriska Rimbok är Tehörig Anders Svensson i Gisslebyn, Långseruds Soken".
Hur i all världen kan den ha hamnat där?

Gammal sed
Författaren hävdade att seden att rimma till gäddans lever var gammal [redan år 1758], något som
var helt okänt för mig. Han skaldar på följande vis:

Af Jäddan är Lefren och ej någon Swala:
Det är en gammal sed för Jäddans lefwer tala;
Jag kan ock för min del ej där klandra hårt:
Men skal det gå på rim, så blir min talan kort.

Föregångare till grötrimmen
Jan-Öjvind Swahn har i sin bok "Grötrim på skämt och allvar" tagit upp ämnet. Han skriver
inledningsvis: "Man har gissat att leverrimmandet från början hängde ihop med den betydelse för
kärlek och sexualitet som levern fordomtida tillskrevs i folktron, och onekligen är många av de
traditionella leverrimmen fyllda av erotiska anspelningar, liksom de hade en viktig roll att spela inte
minst vid bondbröllopen".
Han berättar vidare att seden ursprungligen kom från Tyskland under sen renässans och tidig barock,
för att spridas vidare till Danmark och så småningom till Sverige, och fortsätter: "nämligen det
sällskapsnöje som bestod i att varje gäst vid bordet måste yxa till ett ‘leverrim’ innan han eller hon
fick lov att taga för sig av en rätt med lever, vanligtvis gäddlever, som (icke alldeles utan skäl)
betraktades som en stor delikatess". Seden i vårt land stod troligen som högst under
1600 - 1700-talet, levde en tynande tillvaro under 1800-talet, för att idag vara helt utdöd.

Vem författade - var boken ett beställningsverk?
Kanske var det någon i hovkretsar som skrev boken. Det framgår klart av boken att rimmen skulle
uppläsas högt till omgivningens förnöjelse. Det vankades ingen lever och absolut inte sup eller vin,
förrän ett hyllningsrim framförts. I följande vers har författaren lyckats med konststycket att först få
en sup samt ett glas vin därefter. Man får föreställa sig att uppläsaren gör en konstpaus inför de två
sista raderna:

Jag wet ej hwad som felar strupen,
Han torkar efter efter all slags fisk:
Jo, hålt jag wet, han älskar supen
Och där med plär han blifwa frisk;
Dock, nej, jag tror att win giör godt
På fisk och Lefren som jag fådt.

Professor Nils-Arvid Bringéus i Lund har återfunnit ett antal leverrim, nedtecknade av Anders
Berghult, pastor i Esperöd åren 1785 - 1792. Även bland dessa rim finns det klara sambandet mellan
leverätandet och intagandet av starka drycker:

Levren är en läcker bitsken,
när man får en sup på fisken.
Bor det vin med rågat mål,
skall det vara värdens skål.

Att författaren även skrev många rim under vånda och tvång är också helt klart:

Lefwer, Lefwer, gack din färde:
Rimma lämnar jag de lärde.

Ytterligare ett exempel på nödrim, med inslag av humor:

Min rimbok ligger hemma
Ty kan jag nu ej rimma.

Misstanken att boken är ett beställningsarbete börjar att uppstå. Den förstärks ytterligare av följande:

I inledningsrimmet hyllas Sveriges konung,
andra versen hyllar den svenska modern,
den tredje utbringar prins Gustafs skål,
den fjärde prins Carolus skål,
den femte prins Fredrick Adolphs skål,
den sjätte prinsessans skål,
den sjunde Sveriges konung, råd och ständer, swears hus och länder.

Först härefter fortsätter de allmänna leverrimmen.
Man vet att Adolf Fredrik, som var kung vid denna tid, var en stor frossare. Utöver sina matvanor
var han av oss fyrtiotalister endast känd för att sitta och svarva snusdosor. Men forskningen lär
senare gett honom ett historiskt bättre eftermäle.
Då han avled på fettisdagen 1771, åt han bl.a. [uttrycket bl.a. är intressant, eftersom menyn även kan
ge utrymme för gäddlever] surkål, rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och därtill hetvägg.
Min slutsats blir, att Adolf Fredrik mycket väl kan ha beställt rimboken.

Humorist
Att författaren var utrustad med en god portion humor återkommer i många rim. Det nu återgivna
kan man fortfarande skratta åt:

Laxens buk war ej det ställe
Där man denna Lefwer tog;
Gissa nu min fåra Pelle,
Hwilken som för Lefren dog:
Om du här åt norsen tittar,
Lär man hålla sig för tok
Men om du på Jäddan hittar
Skal jag säga, du är klok.

Allvarligare rim
Från humorn växlar författaren till att tala i något som liknar aforismer eller sentenser. I dessa
förekommer naturligt nog ingen anspelning på gäddlever, men gäddan hänger fortfarande med:

Om Jäddan kunde så
i höga Luften röfwa
Som hon kan i hafsens djup
sin wåldswerkan öfwa
Då blefwe Flyga ej
mer luft än simma är,
Ty faran wore då
för bägge lika när.
Så skulle ock så gå,
om styrckan wälde hade
Om man i Hästens mun
ej säkert betsel lade:
Men himlen ware tack,
som delat magten så
At den som styrka har
ej wåldsamt råda må.

Ytterligare udda rim Vid några få tillfällen har författaren undvikit att hylla gäddlevern i verserna. Med risk för att
avvika från ämnet vill jag ändå återge en av dessa, eftersom den speglar den tidens matvanor:

Karpens tunga, Braxens hierna;
Torskens Ister, Rudans kött,
Äts av läckra munnar gierna
medan det är ljust och sött;
Dock när senap är på Jösen
Och på Jäddan pepparrot,
Säger jag den läckra knösen
At min maga finner bot.

Ändrad historik?
I radioprogrammet "Folkminnen" den 10 maj 2000 tog Christina Mattsson och Bengt af Klintberg
upp fyndet av boken. Eftersom varken Jan Öyvind Swahn eller Nils-Erik Bringéus nämner något om
boken och inte heller tycks känna till den avslutade Bengt af Klintberg inslaget med följande ord:
"En bok som kommer att leda till att leverrimmandets historia i Sverige kommer att skrivas om."

Conny Källvik



Tillbaka till Startsidan