Står du på berget som speglas i fjorden
en sensommardag då himlen är blå,
skådar du ut på en flik utav Jorden
som för din tanke från vardagen grå-
Se bort i öst den blånande åsen
tonande ut i ett skimrande dis,
Allting är ro, blott den jagande måsen
irrande söker sin dagliga spis.
Ser du hur vattnet på fjorden krusas,
utav en vind som drar smekande fram,
Av tusende färger ditt sinne berusas
se, vilken eld omring björkarnas stam.
Djupt ner i dalen reser sig kyrkan,
klockorna mana till stillhet och frid,
Här uppå berget det föddes en dyrkan,
av skogar och sjö och av sensommartid.
Här stod väl jätten som kastade stenen,
bort mot det tempel som ringde till bön,
Sagornas klockor som trotsa titanen
ring högt, över fjorden och Kilaön.