Adolf Unger härstammade från en prästsläkt i Brunskog och kom 1874 att förvärva ön Henriksholm, belägen i sjön Ånimmen i Ånimskog. Hans sonson, Gunnar Unger, 1915 – 1976, blev tidningsman och var bl.a. kåsör och ledarskribent i Svenska Dagbladet. I sin bok ”Rapsodi i blått” och även i ”Hembygden 1974” har han skrivit följande om biblioteket på Henriksholm:
”Där ville jag sitta och höra de vuxna ropa på mig utan att ha en aning om var jag var, och läsa mina böcker, fantastiska romaner från det gamla herrgårdsbiblioteket. Den mest fantastiska av dem alla hette ’Guld och kärlek eller morddramat på Henriksholm’. Ett ädelpekoralistiskt kolportage, författat någon gång i slutet på 1800-talet av en stollig folkskollärare från orten och uppfyllt av fingerade rysligheter, som utspelade sig på denna ö.”
Efter att ha läst Gunnar Ungers åsikter infann sig omedelbart frågan: Kunde en skollärare från Ånimskog vara bokens författare? Frågan var väckt och fylld av tvivel skulle undertecknad en gång för alla försöka reda ut förhållandet. En fråga som skulle visa sig svårare än väntat att besvara.
Ytterligare dokumentering om att ungdomar vid den tiden fängslades av boken gav Ulla Unger af Burén i ”Hembygden 1930” i sina återgivna minnen från Henriksholm: ”Sugande på späda rabarberstjälkar, som förljuvades med en och annan sockerbit, diskuterade vi med viskande röster nya fälttågsplaner eller läste i ’Guld och kärlek eller Morddramat på Henriksholm’, bibliotekets kanske på en gång populäraste och mest omfångsrika bok. Den brukade räcka hela sommaren, pojkarna läste om morden och vi flickor om kärleken, med några korta kärnfulla ord satte vi varandra in i händelseförloppet, alla voro nöjda.”
Men skam den som ger sig. Det skulle visa sig att ytterligare en person hade upplysningar att lämna i frågan.
Inga von Hartmansdorff, född 1911 och dotter till Elsa Unger (Elsa Unger återtog senare i livet flicknamnet efter att
ha varit gift Palmborg), kunde för något år sedan berätta följande: Hon mindes mycket väl boken, som var särdeles
tjock, inbunden och troligen med pärmar i rött och guld. Den här boken fick man inte läsa förrän man uppnått rätt ålder,
men det gjorde man ändå, berättade hon. Vidare kunde hon meddela att hennes morfar köpt delar av bruksherre
Ugglas i Svaneholm bibliotek, vid dennes bortgång 1899. Delar av biblioteket skänktes samtidigt till Värmlands nation
i Uppsala.
Möjligen skulle boken komma från detta bibliotek. Författarens namn kunde hon helt naturligt inte erinra sig efter alla
dessa år. Någon ytterligare ledtråd att spåra boken gav inte detta samtal, men bekräftade ändå med vilken inlevelse
dessa ungdomar läst romanen.
Ett genombrott skulle komma efter en efterlysning på Internet. Svaret blev att boken fanns vid Lunds
universitetsbibliotek. Efter att förhandlat med bibliotekspersonalen där skickade man boken till Åmåls bibliotek.
Den var egentligen inte till utlåning, men eftersom den skulle läsas i forskningssyfte gjorde man ett undantag.
Boken var inbunden, tryckt i två delar, på tillsammans över 1300 sidor. Författarnamnet som var det viktigaste, var
naturligtvis en pseudonym: ”Filmer”. För att ytterligare krångla till saken stod namnet som ”Tilmer” i del 2.
I förordet fanns ingen ledtråd till vem författaren var. På ett enda ställe i boken fanns hänvisning till författaren:
att han en gång bott nära ett fattighärbärge. Sådana fanns det gott om i Sverige på den tiden. Texten i övrigt vittnar
ändå om författarens ganska goda lokalkännedom.
I trettiosjätte kapitlet ger han en beskrivning av Henriksholm: ”Det torde dock intressera vår läsare, att, innan vi
fortgå i vår berättelse, få en kort beskrivning på detta Henriksholm, der en större del af vår berättelses vigtigaste
hädelser passera.
Vid den lilla sjön Ånimmen, som vi ofvan namngifvit och som kanske är den vackraste af alla detta af naturen så
härligt begåfvade landskaps många insjöar, ligger det gamla ståtliga adelsgodset Henriksholm.
Det ligger inbäddat i den rikaste grönska, på en i sjön utskjutande halfö, eller snarare en ö, ty endast en mycket
smal landtunga, föga bredare än en vanlig bro, förenar den med fastlandet [tidigare har funnits broförbindelse vid
denna plats, men har numera färjeförbindelse, varför uppgiften inte är korrekt]. Det är ett mycket naturskönt ställe.
På denna halfö fans fordom, helt nära sagda smala landtunga, ett stort och välbefästadt slott, som då benämndes
Dalaborg, hvilken utstått mången het dust under de forna, ofta återkommande fejderna med våra nuvarande norske
bröder. Men krig, eld och tidens tärande hafva hjelpts åt att förinta detta fordom starka slott. Endast några halft
öfverväxta kullar och stenkummel utvisa numera den plats der det fordom så trotsigt höjde sina stolta tinnar.”
Uppgiften om borgen förefaller vara ett utslag av författarens fantasi. I bokens handling förändras dessa överväxta
kullar till att bli en slottsruin med underjordiska kamrar. Dalaborg för genast tanken till det tidigare kända Dalaborg,
men kan också avse den borgruin som finns på bergshöjden vid Ånimmen och Lund.
”Många romantiska, ja rent af dystra sägner och berättelser, om både sköna borgfröknar, jungfrurof, hemska underjordiska fängelser och tortyrkammare, täljas i nejden. Också äro de gamla slottsruinerna vanryktade i hela trakten, och ingen vill gerna besöka dem efter mörkrets inbrott. Det påstås att man der sett både hvita skepnader och små eldtungor och hört djupa, dofva suckar och rasser af jernkedjor. Under vår berättelses lopp komma några af dessa sägner att inflyta.
Äfven det nuvarande slottet, som dock ligger på nära motsatta sidan af ön, är en stor och ståtlig byggnad, hvars byggnadsstil dock utvisar betydligt yngre dagar. Det är byggt i götisk stil, med utspringande flyglar och ett högt spetsigt torn, omgifvet af en krenelerad gång, hvarifrån man har en i sanning både storartad och förtjusande utsigt öfver sjö och land. Det ligger på en sakta sluttande jordhöjd ungefär ett par hundra alnar från sjön. Åt sjösidan ligger emellan flyglarne en vacker terass med doftande blomstergrupper och några lummiga skuggande trän, som göra det till en förtjusande tillflyktsort under varma dagar. Vackra stenbalustrader begränsa såväl sjelfva terassen som den breda stentrappa, som leder ned till en sakta sluttande öppen plan, i hvars midt en ståtlig springbrunn kastar upp en hög silfverglänsande vattenstråle. Slottet och den öppna platsen omgifves af en vacker park med slingrande gångar och sekelgamla ekar, lindar och svajande hängbjörkar.
Från terassen har man en hänförande utsigt öfver sjön, på hvars motsatta strand framskymta ur den saftiga grönskan de hvita murarne af den lilla Ånimskogs kyrka med sin gamla lantliga klockstapel.
Här och der afbrytes grönskan af en treflig ljusmålad villa eller en välbyggd bondgård. På samma sida som kyrkan synes flera gånger om dagen en långdragen hvit ljusstrimma, åtföljd af ett doft muller och en ångvisslas skarpa ljud. Det är tåget å Stora Bergslagsbanan, som ankommer till Ånimskogs station, som äfven framskymtar mellan träden. Med ett ord taflan är vacker, utvisande både idyll och realism, både natur och konst i en här verkligen harmonisk förening.”
Bokens text i övrigt avslöjar inte något om författafrens ursprung. Men han visade ytterligare lokalkännedom genom att förlägga en rättegång till Torpane gästgivaregård. Samtidigt hade han mycket god lokalkännedom i Stockholm med dess nejder. Vilken skollärare i Ånimskog skulle besitta denna kunskap om Drottningholms slott, vilket han ingående ger en beskrivning av. Dessutom låter han en av rollinnehavarna ha anställning vid tidningen ”Folkviljan”, som kom ut åren 1882 – 1885. Här ger han ändå en fingervisning om vilken tidsperiod i romanen han avser. Han anger i flera fall händelser till året 18.. och inget specifikt år.
Nu skulle man kunna tro att alla möjligheter är uttömda vad gäller möjligheten att utröna namnet bakom ”Filmer”.
Namnet ”Filmer” låter onekligen förbryllande. En titt i ”Nationalencyklopedin” skvallrar om att en brittisk författare
med royalistiska förtecken levde på 1500-talet med detta namn. Kanske hade vår ”stollige folkskollärare” denne
författare som sitt skönhetsideal?
Möjligheten i att finna ”Filmer” kan ligga i det bokförlag som han anlitade. Dess namn var A. W. Sundqvist med
adress Stockholm. Hur länge detta förlag existerade, om det upphörde eller om det blev uppköpt av ett större förlag
förmäler inte historien. Men med en smula tur skulle det nu existerande förlaget ha arkiverad korrespondens kvar,
som avslöjar vem ”Filmer” var.
En personlig reflexion är att författaren antingen var en gäst som fascinerats av den vackra ön, eller en nära släkting
till familjen Unger, som önskat att få vara anonym. Att skrivarklådan funnits i släkten Unger finns omvittnat.
Ännu så länge finns inget svar på frågan. Skulle den förbli obesvarad svarar det förmodligen mer emot pseudonymens
önskan än mot eftervärldens vetgirighet.
Conny Källvik
- 
EFTERLYSNING! Guld och kärlek : eller morddramat på Henriksholm. Detta skall enligt min far vara titeln på en bok, utgiven i Sverige någon gång under slutet av 1800-talet - början av 1900-talet. Författare, utgivningsort, tryckort och förlag är okända. Dock rör det sig om en skönlitterär bok som utspelar sig i Dalsland. Henriksholm är ett större herresäte på en ö i sjön Ånimmen. Jag har sökt i alla tänkbara kataloger och även tittat igenom förteckningar över svensk litteratur för den aktuella tiden, utan att uppnå något som helst resultat. Jag gör en vild chansning och skickar ett brev till BIBLIST. Möjligheten finns ju att någon som läser detta har hört talas om boken, eller har någon konstruktiv idé om hur jag skall kunna ta reda på den. Det skulle betyda mycket för min far och således också mig. Hoppas på tur, Gustaf Källvik
Tillbaka till Startsidan