En gammal härd

Jag letar mig fram på stigar
som dolts utav ris och ljung
de buro namn av vägar
den gången då jag var ung
 
De leder till gråstenskummel
som förr var en spiselhärd
på den nu en knotig apel
strör blom som en sista gärd
 
De lågo i skogar vida
de stugor i minnets vrå
där kämpades sent och tida
mot armod och vardag grå
 
Här sprungo små bara fötter
på stigarnas barr och sten
och slitna var trädens rötter
av steg utav trötta ben
 
Men glada har skratten klingat
och eko gett svar i sog
när livet till lek har tvingat
där solen så sällan log
 
Nu tyst är kring gamla härden
den tillhörde tid som gått
men tanken ofta gör färden
till stugan som där har stått.


Tillbaka till Startsidan