Sen gudar i urtiden styrde
sjöng fallen sin brusande sång,
När skummet om klipporna yrde
i vilda och rytande språng.
Och näcken har strängat sin lyra
till spel uti virvlande skum,
På Toppön gick trollen i yra
blott klippan stod orädd och stum.
Sä vilda de friheten kände
och tjusande skräcken de spred,
När människan en dag bestämde
att fjättra den strömkarl så vred.
Nu fallen är tomma och döda
ej näcken på strängarna slår,
I sol lyser stenarna röda
som sköljts uti tusende år.
Ibland kan dock hända nå'n timme
att fallen får spela på nytt,
Då sjunger ett avlägset minne
om Trollhättefallen som flytt.