Så hög tycktes Klinten i barfotaår
när luften låg klar över nejden
Då växte den värld vi kallade vår
då sjöng det så underligt i vinden
Och åldriga furan på krönet oss gav
en plats i sin stympade krona
På knotiga grenar bland mossa och lav
som kungar vi kände oss trona
Då följde på Vänern vi seglares gång
när skummet om bogarna yrde
De gledo som svanar för vindarnas fång
och vi voro männen som styrde
Då blev det ljust i ungdomlig håg
och lätt var då planer att smida
Vi följde med tanken på vikingatåg
så långt bortom skogarna vida
Och färder vi gjorde på främmande hav
i sällskap med "sjömän" från orten
Vi seglade skutor som gingo i kvav
när fyren sågs blinka vid Hjorten
Men furan på Klinten hon följde ej med
när skutorna sjönko i djupet
Hon står där ännu så knotig och sned
och lutar som förr över stupet.